”Inne i monstret är inte monstret ett monster.” Det är den respons jag fått av läraren Stefan Villkatt och flera kursare på skrivkursen jag går på Skeppsholmens folkhögskola. Monstret som åsyftas är Johnny, romanens antagonist. Johnny är en mobbare och ska vara den tydligaste symbolen för bokens tema, nämligen relationen mellan herre och slav. Johnny är den person som ska begå de grövsta övergreppen.
Jag har fått råden att göra Johnny mer mänsklig och att ge läsaren nycklar till varför han agerar som han gör. Genom att förstå Johnnys inre tankevärld, kan vi begripa hans handlingar. Det är väldigt bra respons och jag förstår den intellektuellt, men jag har svårt att förstå responsen känslomässigt. Jag har svårt att förstå hur Johnny kan ha några försonande drag, något ljus som förlåter det mörka. Jag har svårt att känna med Johnny och försvara honom. Jag vill snarare göra tvärtom. Jag vill visa hans vidriga handlingar i full prakt, utan reservation eller förklaring.
Varför kan jag inte se hopp i Johnny, varför kan jag inte göra honom mer mänsklig? Detta är frågor som cirkulerat i mitt huvud ända sedan jag fick responsen första gången för några veckor sedan. Jag tror att svaren handlar om mig själv. Jag har mött för många Johnny genom åren och detta har satt så djupa spår i mig att jag inte klarar av att se nyktert på Johnny som karaktär. Det är mina egna känslor för mobbare som hindrar mig från att göra Johnny mänsklig.
Idag var jag på ett seminarium med skrivkursen tillsammans med gästläraren Sofia Stenström. Det var mycket givande, då jag fick mycket respons kring hur jag kan göra mina texter mer gestaltande och mindre berättande. Men det jag hade mest behållning av var en idé om hur jag kunde hantera Johnny. Idag är både kapitlen om Lukas och Johnny berättade i första person (jagform). Tipset jag fick var att skriva kapitlen om Johnny i tredje person.
Under detta skrivprojekt har jag laborerat med berättarperspektivet. I första utkastet var hela romanen skriven i tredje person, men jag har använt förstaperson i de senare utkasten. Det tycker jag har fungerat bra då det ger texten större närhet till karaktärerna och deras känsloliv. Men att kombinera och byta perspektiv mellan de två karaktärerna har jag inte tänkt på tidigare.
Nu när idén har sjunkit in så känns den helt rätt. Eftersom jag inte klarar av att göra monstret mänskligt måste jag betrakta honom från utsidan, på avstånd. Detta är trots allt en bok som i första hand följer protagonisten Lukas och hur han upplever mobbningen. Johnny har en funktion i relation till Lukas, men det är inte en bok om Johnny.