En av de första sakerna man får lära sig på skrivkurser är att gestalta scener istället för att redogöra genom att beskriva ett händelseförlopp. På engelska kallas detta show, don’t tell. Som läsare ska du uppleva det som författaren skriver, inte bli skriven på näsan. Som författare ska du inte behöva skriva att det var en stor hund, utan läsaren ska själva kunna dra den slutsatsen från att ha läst att ”Berner sennnen lufsade fram”.
Nu har jag kommit så långt i arbetet med mitt manus att jag ska göra en sista redigering. Först ska jag gå igenom det själv en sista gång, sedan ska min korrekturläsare gå igenom allt innan manuset går till tryck. Fokus i den sista genomläsningen kommer vara just gestaltning. Ett exempel på en omarbetning som jag redan gjort ser du nedan.
Originaltext – berättande
Klassen står samlad runt en runsten med röd inskription i formen av en orm. Johnny, Tim, Ville och Mårten står längst bak och röker.
Bearbetad text – gestaltande
Vinden sveper in över skogsgläntan. Solen skiner ner mellan tallarna och spelar spel på armbandsklockor och glasögon. Några myggor retar upp tjejerna i klassen, som viftar och klagar. Längst bak tänder Johnny en cigg och småpratar med Tim, Ville och Mårten.
”Denna runsten är från vikingatiden” säger klassföreståndaren och pekar på en grå sten med runskrift som snirklar sig runt likt en orm.
Jag kommer att fokusera på öppningen av scener samt vissa nyckelscener där det är viktigt att läsaren verkligen är närvarande för att förstå karaktärerna och storyn.
Adjektiv och adverb – nu får ni se upp!
Vad som är typiskt för berättande text är att man använder adjektiv (liten, blå, gammal) och adverb (ord som förstärker verbet). Adjektiv är egentligen ganska onödiga i en skönlitterär text. Därför tänkte jag försöka ta bort eller i vilket fall omformulera korta och vanliga adjektiv. Det blir en hel del pill, men jag hoppas att det gör texten lite mer levande och roligare att läsa.